Bara en sak till!

Jo :P Kom att tänka på en sak när jag läste en väns blogg om föräldrar... Man har lätt åsikter om föräldrar, vare sig man är en själv eller inte. Ungen som gallskriker efter glass inne på Pressbyrån, syskonparet som skriker som vinkelslipar i bollhavet på McDonalds samtidigt som du försöker äta, mamman som irriterat väser "men, kom nu!!" inne på H&M´s barnavdelning, föräldraparet som inte verkar se att alla deras femton ungar far runt som orkaner inne på stormarknaden, pappan som med ett stadigt tag i armen lyfter upp en galllskrikandes 2åring i vagnen..  Känner du igen dig? Det är väldigt lätt att ha åsikter om folk, framför allt de som vi inte känner, aldrig mer kommer att träffa och som vi inte vet något om..
Så, jag tänkte ta min egen familj som exempel! I fredags var vi ju i växjö alla tre, och när jag tänker efter kan det nog finnas några situationer som utifrån sett var långt ifrån idealiska..
1. Inne på pizzerian äter vi mat, direkt efter att vi kommit in till stan. För att förebygga lågt blodsocker och förbannat barn. Resultat? Efter tre kvart har Aimée ätit en fjärdedels hamburgare och ungefär 5 pommes. Hon är inte i närheten av att vara mätt, och vi börjar redan bli lite trötta på att vänta, speciellt eftersom hemresan är planerad så att hon inte ska somna och bli på dåligt humör innan vi är hemma igen.. Så den sista kvarten spenderar vi med att var annan gång fråga "är du färdig snart?" "Ska du äta den?" "Sitt framåt på stolen" "Koncentrera dig på maten"
Jodå, hon blev mätt till slut :)

2. Mellan affärerna går Aimée segt som en snigel och jag vet att det inte är för att hon inte kan gå snabbare, eller är trött.. Går jag långsamt så gör hon osså det. Eller om hon börjar tröttna, då går det osså saktare. Vagn är inte att tänka på, eftersom det bara resulterar i mutor för att få henne att sitta där i fem minuter.
Resultat? Jag säger till Aimée att om hon går långsammare så är det risk att vi glömmer henne :P Det kan låta elakt, men vi märker att Aimée inser att vi inte väntar när man sölar för sakens skull. Har man eller har haft en 2½ åring så vet man att allt som excisterar kan vara spännande att titta på, även om det är samma saker man tittade på för tre minuter sedan. Det handlar inte alltid om upptäckandet, utan osså om att testa föräldrars gränser, tålamod och humör. Det är barnens jobb :) Det är även mitt jobb att sätta gränser, även om det kanske ser illa ut utåt.

3. 45 minuter innan vår buss går har vi ärenden kvar. Jag ska in på Ronnys Symaskiner och köpa mönsterpapper och Tfan ska in i centrum igen och in på Pressbyrån. För att slippa stressa och tjata på Aimée, som glad i hågen knatar på med en klubba i munnen, så delar vi på oss. Jag går före med mitt ärende, Tfan och Aimée fortsätter mot Pressbyrån, och jag ska gå ikapp dem när jag fått mitt avklarat.
Resultat? Aimée tycker inte att det är oki att jag går, utan går med under protest med Tfan och gråter "jag vill träffa min mamma en gång till!!"  Underbart tillfälle att vara pappa :P När jag sedan tog över för att Tfan skulle få gå in på Pressbyrån utan godisklibbig unge, fortsätter hon med gråten i halsen "var e min pappa? To´ min pappa ägen?" :P

Ibland kan man bara inte vinna :D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0