Lååångsaaamt...

Tjosanur, långsamtur... Fan, jag får ingenting gjort här hemma! Bara tråkig laga mat, tömma diskmaskin, utfodra barn, utfodra mig själv mellan varven. Jag har så många planer och idéer på syfronten, men ingen tid! Och vissa dagar, de flesta dagar, som idag, är helt omöjliga. Idealet vore om jag kunde komma hem och sätta mig för att sy efter dagislämningen. Men efter dagislämningen promenerar jag ibland med Anna, vilket jag gärna gör, för att jag vill ställa upp och jag vet att jag själv behöver det med. Men de där promenaderna tar upp av min sytid! Jag går hemifrån till dagis vid 08:15, och är oftast inte tillbaka förrän 10:30. Sedan ska det ammas och bytas blöja, jag ska helst få tid att äta något, och då måste jag ha fått till Bums humör någorlunda, så att jag slipper äta med gallskrik som hissmusik. Jag avskyr när bebisar skriker :P Treåringar är ingen fara, inte min egen iaf, för henne kan jag antingen trösta, tillrättavisa, peppa eller skicka upp på rummet, beroende på situationen. Men Bums finns det tre lösningar, i följande ordning, blöjbyte, amma, vyssa. Normalt så utförs de i just den ordningen, ifall man inte vet med sig att man ammade för en timme sedan, så det kan verkligen inte vara det som är fel, eller om man precis har hört ett rejält brak i närheten av rumpområdet på plutten.
 Så där går det 30-45 minuter, beroende på vilket humör hon är på och vilken tid det är på dygnet. Lägg till matstund till mig själv, den vanliga rutten på internätet för att kolla läget och dagens telefonsamtal med mamsen, som är min stora grej på vardagarna. Det samtalet bör genomföras medans Bums sover, annars skär hennes stämma i omänsklig decibel så att jag inte hör vad jag tänker, än mindre vad min ömma moder säger... Suck. Jag är en mammagris, men mamma är, ihop med Tfan, min bästa vän. Hon är alltid, alltid på min sida. Det är väldigt skönt att veta, när man som jag inte är helt frisk. Jag vet, att vad som än händer, så har jag alltid henne. Så länge hon kan, så kommer hon att finnas där för mig, vilket är fantastiskt.

När jag var på toa idag, i mörkret, kom jag på mig själv med att ha dåligt samvete. Dåligt samvete för en satans studsmatta med tillhörande skyddsnät, som jag inte har råd att köpa. Aimée har inte ens fyllt tre år, och jag har redan dåligt samvete. Mamma tröstade mig genom att upplysa att det kommer jag alltid att ha :P
 Aimée har pratat om att hoppa på studsmatta varje dag, i två veckor. Imon har jag snyltat till mig en stund på hennes kusiners matta medans de är på dagis.
Hade jag haft pengarna så hade jag gladeligen gjort precis så som jag alltid sagt att jag aldrig skulle göra. Jag skulle ha köpt den förbannade studsmattan. För att göra henne glad, se hennes reaktion, men också för att alla nya, stora leksaker är en potentiell barnvakt. När vi går ut nu, så kutar hon direkt ner till ån och vattnet. Jag kan inte ens släppa ut henne fem minuter innan mig, när vi ska ut och gå med Bums. Då är hon där som ett skott. På en studsmatta skulle jag iaf kunna stänga in henne en stund :P
 I sommar får jag tillbaka på skatten. Då ska jag tatuera mig, för första gången på typ fyra år... Och köpa en studsmatta, antar jag.

Jag är en usel förälder... Men en fantastisk mamma! :D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0