justgirl

Efter drygt ett halvår utan andrum, fyllt av ångest, mardrömmar, vanföreställningar, destruktiva tankar och beteenden... Ett dygn hos Syster, med mamma på jobbet. Till slut, går det inte längre. Och min tanke är, att om jag kan säga det till mamma, så kan jag säga det till vem som helst. Erkänna för mig själv, att nu, just nu, är detta min verklighet. Jag kan inte blunda, skjuta bort, le och låtsas som att detta inte försegår i min hjärna.

När jag blir sjuk, blir jag tyst. Jag kniper ihop, hårdare och hårdare, som att verlkligen förhindra att någon del av mig skvallrar. Till slut, när jag inser att jag måste ha hjälp, så ber jag om hjälp. Fast osynligt. När någon frågar hur jag mår så svarar jag "sådär" och hoppas innerligt att personen som frågat förstår att det är inte alls bra. Samtidigt som jag hoppas att de förstår, så hoppas jag att de inte förstår, för då behöver jag ju inte prata. De närmaste undviker jag ögonkontakt med, för då vet jag att det inte går att dölja längre.

 

Kom hem från pausen. Ringde vårdcentralen med orden "jag är jättedålig, jag måste ha hjälp", bröt ihop när jag väl var där, dagen efter ringde jag runt i barnomsorgen för att ordna heltidsplatser åt kottarna. Jag har alltid önskat att våra barn aldrig ska behöva uppleva mig när jag är sjuk. Nu har jag låtit dem gå igenom ett halvår med detta, jag måste ordna så att de slipper vara hemma med mig när jag tappar allt. Måndagen efter har alla tre fått platser och jag kan andas ut. Samtidigt som känslan av att inte kunna vara med barnen är hemsk. Jag känner mig fullständigt värdelös när jag inte kan vara den mamma jag vill vara.

 

Just nu står allt stilla. Ingen träning, ingen sömnad, orkar inte läsa. Den ena förkylningen och infektionen efter den andra, och jag ligger mest i soffan och är.

Idag ska jag på mitt första besök hos samtalsterapeuten för KBT.