Jahupp. Jag sitter uppe med graviditetskrämpor. Det känns som om jag har syrebrist i hela kroppen, ihop med sura uppstötningar som liksom inte vill komma upp :P
 Jag antar att det är nerverna som börjar ta nu. P.g.a min psykiska diagnos har jag fått mitt andra planerade snitt beviljat och vet därför vilken dag bebis kommer ut, ifall bebis själv inte vill komma tidigare vill säga.. Att veta exakt vilket datum är väldigt kluvet. Samtidigt som det är "skönt" att veta, man kan planera ordentligt, särskilt när man som vi bor på landet, utan varken bil eller körkort, med familjerna på lite avstånd, så känns det samtidigt väldigt stressande!
 När jag väntade Lilleskrutt kändes graviditeten som en enda lååååång plågsam prövotid. Vi hade försökt bli gravida i tre år, och det första som händer efter att jag plussat är att jag börjar blöda ordentligt under en shoppingtur. På lasarettet får vi veta att fostret inte överlevt, och jag blir erbjuden abortpiller, som jag dock tackar nej till. En vecka senare, vid återbesöket, visade det sig att Skrutten satt kvar, och sedan dess har vi inte blivit av med henne :P :)
Hela grejjen med den första graviditeten var att dessa tre år som gått, med allt vad bebislängtan innebär, hade inneburit så pass mycket längtan, kamp och besvikelse, att när vi väl plussade tyckte vi att vi "var där". Vi var i mål, bebis på g! Att man måste vänta i nästan nio månader på att bebis ska komma ut, hade på något sätt slunkit förbi mitt medvetande :P Så jag upplevde graviditeten som väääldigt lång..

Denna gången är det helt annorlunda! Tiden har rusat förbi, jag har glömt att ta magbilder, jag har bråkat med F-kassan, kutat efter en galen 2½-3åring, bytt jobb, skött ett hushåll.. Sytt massor och stickat en del med, förståss.. Så, efter förra graviditeten, där datumet för snitt betydde att "allt" var över, målsnöre i sikte!!, så betyder det denna gången mer en början.. Och min hjärna reagerar med "näe, vänta nu, jag har en hel lista här med grejjer som ska fixas och pysslas, det måste tvättas, jag vill hinna sticka en sån, o.s.v." :P

Och, förutom alla dessa funderingar mitt i natten, så är jag fruktansvärt stickesugen! Men jag vill spara stickningen till BB, annars har jag ju inget att göra när jag ligger där inne och möglar ihop av tristess... Dessutom så känns inte 02:38 som något bra klockslag att börja på en stickning.. Jag kan ju knappt stava. Jag borde nog sova..