Blörk..
Hade världens illamående-attack när vi skulle äta middag i eftermiddags.. Det finns få saker som är så otrevliga som att må illa när man är höggravid. Dessutom har jag haft "stötar" ner i bäckenet större delen av dagen, och inbillar mig då att det hör ihop. Men det gör det junte. Bebis stöter eftersom "hon" inte är fixerad än, och illamåendet var avhjälpt efter en lååång stund på toa.. Sedan tittade jag på när Aimée "pärlade" över hela vardagsrummet, och nu kunde jag äta helt normalt igen...
Sömnen å andra sidan.. Är sjukt bra, om man bortser från att jag skulle behöva minst tre timmar natt till per dygn. Går och lägger mig strax efter 22 varje kväll, larmet ringer 06:45 och jag är som mest uppe på toa två gånger, inatt inte alls. Ändå är jag helt jävla dyngrak när jag vaknar på morgonen! Jag står inte uuut! Jag måste få sova!!
Resultatet blir att jag i stort sett söver Aimée framför tv:n efter dagis, och somnar själv. Sedan gäller det att Aimée inte får sova en minut längre än tre kvart, för då somnar hon inte på kvällen, och då får jag spader eftersom jag inte står ut om jag inte får mina dryga två timmar utan barn efter hennes läggdags..
Den 12:e är det dessutom Lucia på dagis, och jaaa, jag vet att det är för föräldrarnas skull, men! Det är en fredag, som hon inte ska vara där, hon ska lämnas 06:30, lussandet börjar vid 07:00, sedan är det fika och var god medtag ditt barn hem igen.. Jag dör!! *gnällgnäll* Och jag har faktiskt inte mage att hålla henne hemma "bara för att" jag inte har lust att stiga upp 05:45 på morgonen.. Men jag har ändå inte lust.. Jag kommer att vara skittrött, hungrig och risken finns att jag kommer att vara en skittråkig mamma resten av dagen, och Aimée kommer att vara skittrött kl 15:00... Wiihooo! :P
Nu kanske man undrar varför jag blev gravid igen? Det undrar jag med ibland :P Men jag är mamma. Jag gör det jag ska, jag får vardagen att gå ihop trots att jag inte är frisk, min unge är superlycklig och glad största delen av tiden, hon är framåt och välutvecklad, och jag är lycklig. Jag älskar henne, plutt i magen och Tfan i andra änden av soffan. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dessa människor. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan Tfan, och vi är en familj, tillsammans. Att skaffa barn är väl, för vår del, ett sätt att visa sin kärlek för varann inför andra. Precis som förlovning och giftermål osså kan vara.
Saken är den, att man klarar mer än man tror. Trots psykisk sjukdom i mitt fall, har jag tagit mig ur en spiral som kunde blivit väldigt destruktiv. Med medvetna val, självdisciplin, motion och ännu fler medvetna val, har jag, i min familj, fått till en vardag som fungerar för mig, Tfan och framför allt Aimée. Nu betyder det att jag i normala fall *o-gravid* släpar ut Aimée i ur och skur, inte för att hon ska komma ut, vilket är ett plus i kanten :P, utan för att jag måste få röka. Rökningen är det enda som fungerat som ångestdämpande för mig, trots olika försök med antidepressiva mediciner. Medicinerna gör mig till en zombie som inte kan älska, sköta, skratta, gråta eller leva... Och jag vill leva, med mig själv och med min familj..
Sömnen å andra sidan.. Är sjukt bra, om man bortser från att jag skulle behöva minst tre timmar natt till per dygn. Går och lägger mig strax efter 22 varje kväll, larmet ringer 06:45 och jag är som mest uppe på toa två gånger, inatt inte alls. Ändå är jag helt jävla dyngrak när jag vaknar på morgonen! Jag står inte uuut! Jag måste få sova!!
Resultatet blir att jag i stort sett söver Aimée framför tv:n efter dagis, och somnar själv. Sedan gäller det att Aimée inte får sova en minut längre än tre kvart, för då somnar hon inte på kvällen, och då får jag spader eftersom jag inte står ut om jag inte får mina dryga två timmar utan barn efter hennes läggdags..
Den 12:e är det dessutom Lucia på dagis, och jaaa, jag vet att det är för föräldrarnas skull, men! Det är en fredag, som hon inte ska vara där, hon ska lämnas 06:30, lussandet börjar vid 07:00, sedan är det fika och var god medtag ditt barn hem igen.. Jag dör!! *gnällgnäll* Och jag har faktiskt inte mage att hålla henne hemma "bara för att" jag inte har lust att stiga upp 05:45 på morgonen.. Men jag har ändå inte lust.. Jag kommer att vara skittrött, hungrig och risken finns att jag kommer att vara en skittråkig mamma resten av dagen, och Aimée kommer att vara skittrött kl 15:00... Wiihooo! :P
Nu kanske man undrar varför jag blev gravid igen? Det undrar jag med ibland :P Men jag är mamma. Jag gör det jag ska, jag får vardagen att gå ihop trots att jag inte är frisk, min unge är superlycklig och glad största delen av tiden, hon är framåt och välutvecklad, och jag är lycklig. Jag älskar henne, plutt i magen och Tfan i andra änden av soffan. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dessa människor. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort utan Tfan, och vi är en familj, tillsammans. Att skaffa barn är väl, för vår del, ett sätt att visa sin kärlek för varann inför andra. Precis som förlovning och giftermål osså kan vara.
Saken är den, att man klarar mer än man tror. Trots psykisk sjukdom i mitt fall, har jag tagit mig ur en spiral som kunde blivit väldigt destruktiv. Med medvetna val, självdisciplin, motion och ännu fler medvetna val, har jag, i min familj, fått till en vardag som fungerar för mig, Tfan och framför allt Aimée. Nu betyder det att jag i normala fall *o-gravid* släpar ut Aimée i ur och skur, inte för att hon ska komma ut, vilket är ett plus i kanten :P, utan för att jag måste få röka. Rökningen är det enda som fungerat som ångestdämpande för mig, trots olika försök med antidepressiva mediciner. Medicinerna gör mig till en zombie som inte kan älska, sköta, skratta, gråta eller leva... Och jag vill leva, med mig själv och med min familj..
Kommentarer
Trackback
