Lugn och ro...

Det är precis vad jag har haft i eftermiddag. Efter sex dagar med förkylning frånsade jag mig alla kalasförpliktelser och stannade hemma idag. Tfan är med flickorna hos sin bror och firar hans tvillingpar som fyller två år. Jag orkar faktiskt inte med kalas, tjo och tjim, tårta och en massa *underbar* släkt idag.
Nej, jag har varit hemma och suttit i soffan, framför värdelös tv med min stickning, som visade sig behöva en upprepning på grund av ett misstag som var mitt eget fel :P
 Jag har fått duscha i lugn och ro, dricka te och äta smörgås till middag, för det får man när man är sjuk, utan att en treåring har ändrat sig angående sitt pålägg femton gånger, ingen bebis har fått frispel och illkrävt välling trots att hon åt för 90 minuter sedan, bara luuugn och rooo... Jo, mamma ringde ju när jag hade börjat bre mina smörgåsar, men ville hon prata med mig så fick hon stå ut med att jag åt samtidigt, och det verkade inte vara några problem :)

Jag har surfat runt på webbsidor som säljer garn, och lagt till massor i shoppapyssel-mappen :) Den behöver sorteras. Jag behöver mappar i mapparna! Puh. Jag har för många hobbies... Fast att de bara är två... Tre... Eller, hur var det nu?  :P

Det har iaf varit väldigt skönt att få vara helt ifred i eftermiddag, t.o.m utan man :) Ibland behöver man vara med sig själv bara.

I helgen insåg jag hur mycket jag faktiskt kan sakna Tfan och mig som bara ett par. Nu är vi ju gifta, och har familj, hus, ständiga renoveringar och ett tusen planer. Men innan dess, när det bara var han och jag och vårt skruttiga hus, innan hunden t.o.m. När vi kunde åka in till stan tre gånger i veckan bara för att vi inte orkade engagera oss i att laga middag, när vi hade sett alla filmer på bioprogrammet. Att åka iväg var inga problem, att träna när som helst var lätt, sitta uppe och glo på film till halv tre på nätterna och sova till halv tolv, för att vi båda var sjukskrivna och inte hade några tider att passa.
 Nu kan det kännas slitigt i perioder. Tfan är inte hemma som innan, för han är faktiskt välsignad med ett jobb, så är det ju nu för tiden. Jag kan inte ligga och dra mig på morgnarna, för Aimée ska till dagis, och skulle hon inte det så kan jag ändå inte ligga hur länge som helst, för jag vill att hon ska sova senast 20:00, och då kan man inte rulla ur sängen 10:00. Det är fasta mattider, blöjor ska handlas, vällingflaskor ska diskas, rumpor och näsor ska torkas, kläder ska tvättas, dagisväskan ska packas. Kroppen som precis hade fixat till sig efter övervikten, har plötsligt konstigt häng på ställen som inte kan kamofleras i en bh, hår växer på helt nya ställen, ont i höfter och rygg efter foglossningen, kliande ärr efter kejsarsnitten, för att inte tala om hemorojjderna! Ingen tid eller ork till att träna, och råkar man börja så kan man ge sig fan på att dagispesten kommer på besök...

Trots detta så älskar jag det liv vi har skapat tillsammans. Det som jag nu ibland saknar har ju bidragit till det vi nu har. Dessutom har vi ju underbar släkt som gärna ställer upp och har hand om barnen medans Tfan och jag får tid tillsammans :)

Jag har det ganska bra ändå :D

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0