justgirl

Satt och läste på familjelivs forum, i en tråd om "min" diagnos, med andra människor med samma diagnos.. Och jag känner inte igen mig alls? Är jag då en "utläkt borderline"? Eller har jag det kvar, blivit bättre, kanske vant mig? Ett stort problem är ju att jag aldrig får träffa samma läkare under en längre tid, så man hinner aldrig bygga upp en relation, och det kan inte vara rimligt att en läkare ska kunna "se" om ens diagnos fortfarande passar vid ett eller två möten. Senast jag var hos en läkare nämnde han att han tyckte att det lät som om jag hade en lättare social fobi. Borde det inte göras någon sorts utredning på det då? Och min terapeut, som läkaren också menade att jag verkligen behövde, har jag inte sett röken av. Det enda jag fick veta var att jag defintivt behövde stöd i vardagen genom samtal. Det skulle jag få genom Enhet 24 sa han. Han skulle ta upp mitt fall och mina svårigheter på nästa möte, sedan skulle jag få en kallelse. Det enda jag har fått var ett brev från samma läkare där han skrev att Enhet24 inte hade möjlighet att ta emot mig, och därför skulle min remiss skickas till primärpsykvården.. Vad nu det betyder, och hur lång tid nu det kommer att ta..
 Förra graviditeten hade jag ett otroligt stöd från min terapeut, men bara någon månad efter att jag plussat med tvåan, blev han tjänstledig och förflyttad, så honom får jag inte träffa mer..
Märkligt att man bara kan "rycka" ifrån en psykiskt sjuk människa dess enda behandling.. :P

Jaja! Jag lever ju trots allt :) Jag har en underbar man, en juvlig dotter och en knasboll till på väg. Det går ingen nöd på mig.. Men jag hade ändå velat ha det jag har rätt till.... Det hade verkligen behövts, denna hösten när mycket har hänt och ändrats. Hoppas att 2009 blir ett bättre år för oss psykiskt sjuka kanske?

Nu ska jag kränga på mig termobrallerna och vagga till dagis :)