Menååååh...
Just nu känns det som om jag antagligen kommer att få någon sorts bokstavsdiagnos. ADD eller ADHD. Vi får väl se. Det känns oki, jag har vant mig vid diagnoser och stämplar. Konstiga ord i papper som jag inte läser förrän år senare, och upptäcker fel som jag knappt vet var de fått idéerna ifrån. T.ex står det i mina journaler från F-kassan att jag ska ha bott hos min pappa, att jag hade karamellfärg i håret, det antyddes att mamma hade släpat runt mig och mina syskon hos "flera olika män" och jag vet inte allt. Jag undviker att läsa alla de där papprena , för jag blir bara förbannad. Det är så tydligt att ingen lyssnade på mig, eller ens såg mig, vilket knappast var någon nyhet för min del. Men att dessutom diagnostisera mig med detta som grund känns inte särskilt riktigt.
Jag är på dåligt humör ikväll. Jag får ingenting gjort, fast att jag har massor jag vill göra. Jag har pausat strumpstickandet, har tårna på första strumpan + hela andra strumpan kvar, till förmån för ugglevantar. Jag behöver nya vantar, de jag stickade förra vintern har blivit noppiga och dana. Dessutom lurar jag på en uggletröja, och jag som aldrig har stickat flätor innan känner, att lite övning kunde vara på sin plats.
Fick iaf tummen ur, och gav mig ut på löprunda igårkväll. Sprang idag med. Anledningen till denna omstart är Tfan. Jag blir trött på mig själv och min vikt, jag behöver gå ner, jag behöver dra ner på onyttigheter och röra på mig mera. Vad tror ni människan gör? Han går ner alla sina sympatigravvikilon, utan att svettas en droppe, utan att dra ner på chokladätandet utan att behöva plåga ihjäl sig!!!! Fy fan, ibland blir jag så trött! Nu väger han samma som han vägde när jag blev med Aimée, medans jag inte ens gått ner de kilona jag la på mig medans jag väntade Bums. Bläääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääääää... Hade jag inte älskat människan, så hade jag hatat honom. Irriterande. Jag ska vara överviktig tydligen.
Vad händer om man (jag) skulle få två, tre ungar till? Jag skulle ju sluta runt 100kg!! Detta går inte. Jag får sluta äta helt enkelt... Hahahaaaaa. Jag har ingen karaktär. Dessutom är jag lat, bekväm, hungrig, sötsugen, självömkande, gnällig, sur... har jag glömt nått? Bah!
Fy. Vilket tråkigt inlägg detta blev. Usch, jag vill bara kräkas på allt. Fast det kan jag inte, för jag är för feg för att kräkas med flit. Jag tänker genast på mina tänder och min tandläkarskräck. Jag var hos tandläkaren för fyra år sedan och fick veta att jag hade ett hål och en visdomstand att dra ut. Hålet lär vara större nu och visdomstanden sitter kvar. Det finns inte en chans i helvete att jag gör något som riskerar att medföra plågsamma tandläkarbesök. Frätskador är inte att leka med.
Dessutom har jag kräkskräck osså. När jag var liten kämpade jag emot så mycket att blodkärlen i ansiktet brast varje gång jag hade magsjuka, så när jag frisknade till så var jag alldeles rödprickig i fejset. Klasskompisarna sa att jag hade pricksjukan :P
Näe, kräkas är inget alternativ.
Allt mitt hopp står till löpningen. Jag får springa helt enkelt. Långt som fan, tydligen. Det är iofs skönt att springa när tjejerna har gått och lagt sig. Jag får rensa hjärnan, får lite egentid helt med mig själv och kan lyssna på skitmusik i min iPhone hur mycket jag vill. Surt bara att det börjar bli så jävla kallt ute. Behöver ett par tjockare brallor, en fodrad jacka och helt ett par vantar med. Snark. Det får bli "nästa" månad. (Läs; nån gång i framtiden)
Nu ska jag borsta tänderna och ta med mig självömket till sängs. Imon är det dagis. På fredag hade jag tänkt åka in till stan med tjejerna, men jag vet inte om ekonomin verkligen tillåter det. Min sminkväska och Aimées fötter tycker verkligen det är dags. Hon behöver vinterstövlar, typ igår, och allt mitt täckande smink är slut. Dessutom är mascaran torr och gammal. Flaflaaaa. Jag orkar inte tänka mer.
Som sagt, dålig dag.
Jag blir trött när jag läser ditt inlägg.
Vi har precis haft examination om hur man ska bemöta elever och barn i behov av särskilt stöd i våra yrken som lärare.
Vad vi har kommit fram till är ungefär att det finns massa fel man kan göra, men ingen vet egentligen vad som är rätt. Lärarutbildningen idag är bristfällig när det kommer till särskilt stöd, och det är specialpedagoger som får stå för handledning till oss lärare.
Nog babblat om det.
Otroligt frustrerande!
Ser man då till psykologer och andra inom vården känns det som om de borde ha mer utbildning om detta än vad vi har. Men tydligen inte!
Förstår din frustration kring vikten också, är man inte nöjd och kroppen inte lyder. Grr.
Har själv samma problem! (Inga gravidkilon, men svårt att sköta kosten, träningen osv. Lat och allmänt sockersugen!!)
Hoppas att allt löser sig för dig, och att "förståsigpåare" kanske förstår till slut.. Så tråkigt med utredningar som inte leder någon vart :-(
Satt här och tänkte på din bloggdesign, och jag LOVAR att göra klart den när jag har fått permanent internet igen.. Just nu måste jag sitta i en kall trappuppgång varje gång jag vill logga in på internet, så att göra en hel bloggdesign här ute vore nog döden. Men hoppas på "redigt" internet inom några veckor :-)
KRAM!
