Long time no see...
Slöade på FB, när jag läste att det var 19 år sedan min kusin träffade sin pappa... Började räkna lite, och insåg att det är åtta år sedan jag träffade min pappa. Och då är min biologiska pappa vid liv, till skillnad från min kusins... Det får mig att fundera en smula. Tanken på att inte träffa mina egna barn på ens en vecka, känns helt främmande. Förstår naturligtvis att många har det så, med växelvis boende. Jag förutsätter bara att alla gör sitt bästa för att situationen man har hamnat i löser sig så gott det går.
Men att göra som min pappa, och inte höra av sig, förrän sju år senare, via ett handritat födelsedagskort på min tioårsdag, det är egentligen inte alls oki. Så här efteråt så förstår jag varför mamma blev rasande över det där födelsedagskortet, medans tioåriga jag blev själaglad.
När jag skulle fylla 14 åkte jag upp till Stockholm för att träffa pappa och mina farföräldrar för första gången. Alltså, jag 14 år, åkte sex timmars bussfärd för att träffa vuxna människor. Låter galet? Jupp, speciellt med tanke på att de två år tidigare bodde i Växjö, inte ens en timmes bilfärd från mitt dåvarande hem.
Jag fortsatte att åka buss upp till Stockholm 2-3 gånger om året fram till oktober året jag fyllde 18 år. Sedan dess har vi inte träffats. Jag tror att jag har pratat med Farmor i telefon nån gång, pappa ringer vid min födelsedag och på julafton ifall han kommer ihåg det.. Nu tror jag inte att vi har pratat på ett par år, och tyvärr har jag ingen lust att ringa fler gånger...
Nu har jag ju en pappa till :) Och världens bästa mamma. Två underbara syskon har jag med. Mina barn har en morfar som alltid ställer upp...
Men samtidigt förstår jag inte hur man inte kan vara nyfiken på sin dotter, sina barnbarn, deras hem och liv. Eller för den delen, barnbarnsbarn som mina farföräldrar faktiskt har nu.
Jag älskar min familj, alla förgreningar av den, och jag är inte arg eller bitter. Bara besviken och nästan likgiltig... Trots det så svarar jag glatt och tacksamt på de få mejl som dyker upp...
I slutänden är det nog så, att i dessa situationer är jag fortfarande bara tioåriga jag, som vill känna mig älskad och saknad av min familj.
Jag hoppas att mina egna barn, aldrig någonsin behöver känna så här. Varken som barn eller vuxna.
Men att göra som min pappa, och inte höra av sig, förrän sju år senare, via ett handritat födelsedagskort på min tioårsdag, det är egentligen inte alls oki. Så här efteråt så förstår jag varför mamma blev rasande över det där födelsedagskortet, medans tioåriga jag blev själaglad.
När jag skulle fylla 14 åkte jag upp till Stockholm för att träffa pappa och mina farföräldrar för första gången. Alltså, jag 14 år, åkte sex timmars bussfärd för att träffa vuxna människor. Låter galet? Jupp, speciellt med tanke på att de två år tidigare bodde i Växjö, inte ens en timmes bilfärd från mitt dåvarande hem.
Jag fortsatte att åka buss upp till Stockholm 2-3 gånger om året fram till oktober året jag fyllde 18 år. Sedan dess har vi inte träffats. Jag tror att jag har pratat med Farmor i telefon nån gång, pappa ringer vid min födelsedag och på julafton ifall han kommer ihåg det.. Nu tror jag inte att vi har pratat på ett par år, och tyvärr har jag ingen lust att ringa fler gånger...
Nu har jag ju en pappa till :) Och världens bästa mamma. Två underbara syskon har jag med. Mina barn har en morfar som alltid ställer upp...
Men samtidigt förstår jag inte hur man inte kan vara nyfiken på sin dotter, sina barnbarn, deras hem och liv. Eller för den delen, barnbarnsbarn som mina farföräldrar faktiskt har nu.
Jag älskar min familj, alla förgreningar av den, och jag är inte arg eller bitter. Bara besviken och nästan likgiltig... Trots det så svarar jag glatt och tacksamt på de få mejl som dyker upp...
I slutänden är det nog så, att i dessa situationer är jag fortfarande bara tioåriga jag, som vill känna mig älskad och saknad av min familj.
Jag hoppas att mina egna barn, aldrig någonsin behöver känna så här. Varken som barn eller vuxna.
Kommentarer
Postat av: Sofi
Helt oförståeligt från min sida med. Kan inte ens tänka mig in i situationen. Tur att du har en sån familj nu i alla fall! Kramar till dig!
Trackback
